Bengt Sändh - Lilla Svarta Sara

”Der uppe ingen död skall vara Och inga tårar, ingen natt”. Så sjöng den lilla svarta Sara, Ett fattigt negerbarn så gladt. ”Der uppe ingen värk skall vara Och inga smärtans rop som här, Der får jag se Guds anlet klara Och evigt blifva der Han är!” En gång, en enda gång allena Hon hört ”den hvite läraren”, Hon hört om blodet, som kan rena, (1) Hon hört om Jesus, barnens vän. Hon hört ock om den nya staden, Hvars murar heta salighet; (2) Der vill ock hon stå med i raden Och lofva Gud i evighet. Nu ligger hon på smärtans läger, En usel bädd af hö och strå, Men ack, den klara blicken säger, Att fröjd i hjertat bor ändå! Fast utan någon vän vid sidan, Fast bädden är så hård och kall, Hon ligger der i glad förbidan På hvad som ännu komma skall. Hon tänker på de dyra orden Hon hört en gång af läraren, Hon tänker på den ”nya jorden” Och på den ”nya himmelen”. ”Der uppe ingen död skall vara”, Hon sjunger – men allt mera matt, ”Och intet rop, och ingen fara, Och ingen gråt och ingen natt.” Allt svagare ännu blir rösten: ”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” – ”Och ingen död” – och med den trösten Hon somnar slutligt in så glad. Nu lockar hon de toner klara Ur harpan fram med fröjdfullt mod, Ty se, den lilla svarta Sara Var hvit och skär i Lammets blod!