Knappas kan man kalla det ondska. Att ha fastnat i sina doktriner.

Att politkerna, media fångats  sina egna teorier, de kan inte mera komma loss från denna övertygelse som gått över styr.
PK-ismen styr såsom varande den enda sanna vägen.

Citat Agnete Selsing :  Var går gränsen mellan naiv enfald och okunnighet å ena sidan och medveten ondska å den andra? Frågan är retorisk. Dels för att omedvetna, naiva gärningar kan skada lika mycket som medvetet kalkylerad ondska – eller mer. Dels för att ingen med hedern i behåll kan påstå att det är på grund av okunnighet om konsekvenserna som svenska politiker bedriver en ansvarslös invandringspolitik. Tvärtom – de har haft fyra decennier på sig att se och förstå följderna av sin extrema politik. Alltså måste drivkrafterna vara andra.

När man medvetet utsätter sitt land och sin befolkning för gigantiska och irreparabla skador – vad är det annat än ondska? I en debattartikel i Berlingske Tidene kallar den danska filosofen Eva Agnete Selsing Sverige för ondskans imperium.

The standard answers of the left are wrong.

From an American perspective, the Swedish riots hold at least two lessons. First, they illustrate the weakness of the left’s go-to explanation for mob violence—that it is a function of inequality and poverty. Sweden, after all, is an exemplary country in terms of both social equality and treatment of minorities. But not even in Sweden, apparently, is taxpayers’ generosity sufficient to maintain law and order, according to this standard interpretation.

Second, the riots are a reminder of the left’s inexhaustible egalitarian ambitions. Not even in a welfare state like Sweden is the left willing to abandon the idea that the solution to violence and destruction lies in ever more social programs and more radical redistribution of wealth. There is always a new, absolutely necessary social reform waiting around the corner. What is the actual situation in Sweden, then? What are the intolerable social injustices that force young men into the streets? 

In other words, the Swedish riots pose a real challenge to the standard progressive theory, which tends to explain social problems with reference to a lack of resources, inadequate public investments, and uneven distribution of wealth. If not even egalitarian Sweden is spared riots and violence, and if the progressive theory is the answer, to what lengths must we go in order to persuade unruly youths to channel their grievances through the democratic process?

 Paulina Neuding i Weekly Standard