Mats Degerlind Avpixlat

Vad som inte så tydligt framkommit, vare sig före valet eller nu i eftervalsanalysen, är den egentliga orsaken till Fi:s valframgång. Den har väldigt lite att göra med ett nymornat intresse för feminism men desto mer att göra med den SD-fientliga mobiliseringen på vänsterkanten och bland tidigare soffliggande anarkister som inte tror på parlamentarisk demokrati.

Utan SD i politiken hade Fi troligen legat kvar på en fraktion av en procent i väljarstöd – större underlag finns inte i Sverige för den vänsterextrema radikalfeminism som partiet företräder. Detta insåg Gudrun Schyman redan första gången hon var ledare för partiet och försökte då bredda väljarbasen genom att också göra FI till HBTQ-rörelsens parti.

Det gick inte så bra. In genom dörren kom militanta snaggade flator som Tiina Rosenberg men ut genom samma dörr gick samtidigt mer sansade och traditionella kvinnosakskvinnor som Ebba Witt Brattström och med dem försvann också alla potentiella väljare som inte antingen var fanatiska manshatare eller queer-aktivister.